Ja, jag kör väl på då! Just nu är det politik jag har i huvudet - speciellt Lars Ohlys avgång. Denna man, som var för Vänstern vad Mona Sahlin var för Socialdemokraterna - ett oförtjänt misslyckande. Ingen av dessa politiker förtjänade att bli så kritiserade och få opinionen emot sig som de fick. Men politik är inte rättvist, långt ifrån.
Igår (den 9:e augusti 2011) meddelade Vänsterpartiets partiledare att han, efter sju års partiledarskap, avgår.
Någon anledning till avgången angavs inte, men det är ett känt faktum att han hade haft mycket svårt att vinna maktkampen mot utmanarna Ulla Andersson, Hans Linde men framförallt Jonas Sjöstedt.
Vänsterpartiets uppgång och fall.
Jonas Sjöstedt har vid flera tillfällen utnyttjat media för att få fram sitt budskap, att Vänsterpartiet behöver förnyas under en ny ledning. Han vet, precis som de flesta andra, att Lars Ohly sitter löst efter förlustvalen. När Lars Ohly övertog tronen från Gudrun Schyman var Sverige i slutet av en mindre vänstervåg. 2004 fick partiet nästan 13 % av rösterna i Europaparlamentsvalet. Bara två år senare - vid riksdagsvalet 2006 - halverades partiets stöd bland befolkningen. I de följande två valen, Europaparlamentsvalet 2009 och riksdagsvalet 2010 minskade Vänsterpartiet ytterligare.
Överflödig kommunism
Jag anser personligen att Vänsterpartiet har spelat ut sin roll inom svensk politik. Vänsterpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna byggt upp en av världens stabilaste, modernaste, mest demokratiska och toleranta samhällen. Men idag, när vi har allt detta, så behövs inte Vänsterpartiet i samma utsträckning. Vi är redan det mest jämställda landet i världen (även fast diskriminering av både kön, sexualitet, etnicitet och alla möjliga anledningar fortfarande förekommer). Det kan vi tacka V+S för, men nu behövs inte ett feministparti längre. Behovet har minskat. Rösterna har minskat. Partiet har krympt. Allas lika värde är heller ifrågasatt i dagens samhälle - förutom av två grupper: islamisterna och de högerextrema.
Motsatserna enas
Islamister - som ju ofta förknippas med (extrema) muslimer - och de högerextrema (läs: Sverigedemokraterna) är varandras motsatser. Den ena grupper vill införa sharialagar, den andra vill det motsatta. Ingen av dessa grupper strävar efter demokrati och tolerans. Ingen av dessa grupper är humana. Det är det som enar dessa två.
Det är här som Vänsterpartiet fortfarande behövs i svensk politik. Bekämpa de som tolkat koranen fel, och bekämpa dem som inte ens vill höra talas om en koran. Vänsterpartiets existens hänger faktiskt på en skör tråd och på två viktiga beslut, där det första handlar om partiledare. Vad ska man välja? Vänster eller höger, ut eller in i riksdagen?
Beslut nummer två är partiets riktning. Om Vänsterpartiet på allvar tar upp kampen mot de extrema grupperingarna som finns i Sverige så kan Vänsterpartiet fortsätta att vara en stöttepelare för tolerans och demokrati i Sverige. Annars tror jag inte att Vänsterpartiet har någon chans att klara sig i ett tolerant Sverige.
